Reading Challenge 2020

Så har ett nytt år av läsning börjat! Och som jag nämnde i mitt förra inlägg tänkte jag gå in lite på det här med så kallade ”reading challanges”.


Det finns ett enormt utbud av olika sorters listor och utmaningar för den lässugne, med olika tidsgränser, regler, teman osv… Och självklart kan man sätta ihop en egen som passar ens egna förutsättningar. Jag kommer i år att ta mig an The 2020 POPSUGAR Reading Challenge. Den består av sammanlagt 50 punkter, varav 10 är på en mer ”avancerad” nivå. Punkterna består inte av specifika böcker att läsa, utan av kriterier böckerna du läser ska uppfylla. Det kan handla om exempelvis genre, författare, antal sidor, bokens utseende… Vill man göra det lite enklare för sig behöver man ju inte läsa en bok för varje kriteriepunkt, utan istället läsa en bok som uppfyller flera stycken. Och man behöver ju inte heller bocka av alla punkter, utan sätta upp ett mål att klara t.ex. minst hälften av punkterna. Det finns inga hårda regler att följa, POPSUGAR’s reading challenge är till för att sporra, utveckla och utvidga ditt läsande på ett roligt sätt. Eftersom detta också är en väldigt populär reading challenge kan du lätt via olika hemsidor, facebookgrupper och forum komma i kontakt med andra som deltar i utmaningen och diskutera läsningen och ge/få tips på böcker som uppfyller de olika kriterierna, om du har svårt att hitta böcker på egen hand. (I och för sig sker det mesta av dessa diskussioner på engelska, men om det inte passar dig och du inte hittar hjälp någon annanstans så kan du ju alltid dra iväg ett meddelande till mig, så kan jag försöka hjälpa till.) Hela utmaningen hittar du här: https://www.popsugar.co.uk/entertainment/reading-challenge-2020-46911508


Tycker du att det verkar vara lite väl mycket att bita i? Förra året satte jag ihop en egen reading challenge liknande POPSUGAR-versionen, fast lite enklare, bara för att testa om det var något för mig. Och det funkade ganska bra, förutom att jag framåt slutet insåg att jag nog varit lite väl mycket av en tidsoptimist… men jag lyckades, och jag tror inte att jag över huvud taget hade läst en del av de där riktigt bra böckerna om det inte vore för min challenge. Jag satte ihop den genom att plocka mina favoriter av kriteriepunkter från en massa olika gamla reading challenges. Det blev ganska många, kanske 60-70 stycken, så sedan lottade jag helt enkelt ut 38 vanliga och 2 avancerade, och så var jag igång! Såhär såg min lista ut (de två sista punkterna är de ”avancerade”):


A POPULAR AUTHOR’S FIRST BOOK

A BOOK WITH A NUMBER IN THE TITLE

A BOOK THAT BECAME A MOVIE

A BOOK ABOUT A ROAD TRIP

A BOOK WITH A RED SPINE

A BOOK OF SHORT STORIES

A BOOK WITH A ONE-WORD TITLE

A BOOK YOU LOVED AS A CHILD

A BOOK WITH NONHUMAN CHARACTERS

A BOOK WITH YOUR FAVOURITE COLOUR IN THE TITLE

A SEQUEL

A BOOK THAT’S UNDER 150 PAGES

A BOOK FEATURING AN AMATEUR DETECTIVE

A BOOK WITH A WEATHER ELEMENT IN THE TITLE

A BOOK WITH MULTIPLE AUTHORS

A BOOK WITH A BLUE COVER

A REREAD OF A FAVOURITE BOOK

A GRAPHIC NOVEL

A BOOK YOU OWN BUT HAVE NEVER READ

THE FIRST BOOK IN A SERIES YOU HAVEN’T READ BEFORE

A BOOK FEATURING AN EXTINCT OR IMAGINARY CREATURE

A BOOK THAT TAKES PLACE IN A FICTIONAL PLACE

A BOOK WITH A QUESTION IN THE TITLE

A BIOGRAPHY

A BOOK MADE INTO A MOVIE YOU’VE ALREADY SEEN

A BOOK TOLD FROM MULTIPLE CHARACTERS POVs

A BOOK THAT TAKES PLACE ON AN ISLAND

A BOOK YOU SEE SOMEONE READING ON TV OR IN A MOVIE

A MURDER MYSTERY

A BOOK WITH ONE OF THE FOUR SEASONS IN THE TITLE

A BOOK YOU’VE READ BEFORE THAT NEVER FAILS TO MAKE YOU SMILE

A BOOK WHOSE COVER USES THREE OR FEWER COLOURS

A BOOK THAT TAKES PLACE IN YOUR HOMETOWN

A CHILDHOOD CLASSIC YOU’VE NEVER READ

A BOOK WITH A PLACE IN THE TITLE

A BOOK ABOUT A VILLAIN OR ANTIHERO

A BOOK FROM AN AUTHOR YOU LOVE THAT YOU HAVEN’T READ YET

A BOOK YOU CAN FINISH IN A DAY

*READ A BOOK DURING THE SEASON IT IS SET IN

*THE LAST BOOK IN A SERIES


Jag hoppas att jag lyckas inspirera någon med detta, en reading challenge är verkligen ett underbart roligt sätt att vidga sina läsvyer på, och ett bra hjälpmedel för att hålla igång läslusten. Tagga upp nu för ett år helt fullproppat av underbara läsupplevelser! ;) <3

Öppet hav av Annika Thor

Ja, här kommer finalen äntligen! Sanningen är att jag har haft det här inlägget färdigskrivet och redo att publiceras i mer än en och en halv månad nu, och sen helt glömt bort att publicera det. Jag har verkligen varit väldigt vimsig den senaste tiden. Men, men.. bättre sent än aldrig, eller hur? Och det är nästan så att jag känner mig lite vemodig nu när det är dags för den fjärde och sista boken om Steffi och Nelli. 

Baksidetext:
Äntligen fred!
   Kriget är slut och Steffi tar studenten. Nu måste hon bestämma sig för var hon hör hemma. I Sverige, i Wien eller kanske hos släktingarna i Amerika? Steffis val blir inte enklare av att Sven dyker upp, på själva fredsdagen, och känslor hon trodde var döda vaknar på nytt.
   För Nelli är det enklare. Hon vill inget hellre än att få stanna på ön hos tant Alma och farbror Sigurd. Men vill de ha henne kvar? Hon är ju inte deras barn, inte på riktigt. Kanske är det med Steffi som hon ska vara, och med pappa – om han fortfarande lever…

Den sista boken börjar på fredsdagen. Då har det gått drygt ett och ett halvt år sen slutet på förra boken. Men Steffis första reaktion är inte riktigt samma fullständiga lycka som alla runtom henne, för vad ska hända nu? Vart ska hon ta vägen? Men snart rycks hon med i firandet på Göteborgs gator och släpper de oroliga tankarna.

Nu får vi för första gången också läsa kapitel skrivna ur Nellis perspektiv, som nu är lika gamma som Steffi var i första boken. För henne innebär fredsdagen ledigt från skolan och tårta med vännerna hemma i trädgården. Men hon är lite besviken för att Steffi inte ringer, för hon undrar också vad som ska hända nu? Hon skulle verkligen behöva prata med sin storasyster om det, hon är den enda som kan förstå.

Det har hänt något med systrarnas relation. Nelli har lugnat ner sig och försöker inte längre skjuta ifrån sig Steffi och hennes hjälp och stöd, utan inser mer och mer att hon faktiskt behöver sin syster och vill ha en nära relation till henne. Steffi vill göra allt hon kan för sin syster, men samtidigt har hon så väldigt mycket annat som hon också måste göra i sitt liv. Men deras liv och deras framtid hör ihop, och det är mycket som de måste prata om, och lösa och bestämma tillsammans.

Jag vet att de tidigare inläggen har varit lite mer som boktips än riktiga recensioner. Det är för att jag tyckte att det skulle vara enklare att recensera serien som helhet (vilket jag kanske borde ha nämnt i något av de tidigare inläggen... Fel av mig!). Men här kommer det nu: Hela ungdomsromansviten om Steffi och Nelli är helt fantastisk. Den är intressant, medryckande och känslofylld, och jag varnar er som är lika känsliga som mig: det blir en del gråtande! Språket är lite gammeldags men ändå enkelt, och som jag nämnde i första inlägget (alltså En ö i havet) så älskar jag att allt är skrivet i presensform. Det passar berättelsen perfekt, eftersom det förstärker känslan av ovisshet inför framtiden.

Jag har ju alltså lyssnat på hörböckerna med Melinda Kinnaman för några år sedan, och tycker att de är väldigt bra. Möjligen att det blir liiite entonigt ibland, men inte så mycket så att det egentligen gör någonting. För det ger ju verkligen utrymme för ens egna känslor, tankar och tolkningar av berättelsen.

Tv-serien i åtta delar som gjordes för SVT, med premiär 2003, heter En ö i havet, men är baserad på alla fyra böckerna med ungefär två halvtimmesavsnitt per bok. Jag tycker att serien är helt okej. De verkar ju inte direkt haft någon superbudget, men de är trogna originalberättelsen (det är ju Annika Thor själv som skrivit manus) och de flesta skådespelarna är bra. Det största problemet är att serien är alldeles för kort för att göra böckerna rättvisa. Det blir liksom bara en genomstressad sammanfattning. Böckerna är ändå inte så långa, varenda ord behövs för att berättelsen ska vara så fantastisk som den är, så när man kortar ner dem såhär pass mycket blir det bara… lite som ett pussel där hälften av bitarna saknas liksom. Det bästa hade väl varit med en säsong per bok, eller åtminstone fyra avsnitt per bok, eller längre avsnitt… Men med det sagt så tror jag ändå att man kan bli sugen på att läsa böckerna av att titta på serien, så om man känner sig osäker kan den nog vara ett bra alternativ.  

Ja, nu vet jag inte riktigt vad det blir för bok härnäst. Jag tänkte att jag avvaktar med att bestämma det tills nästa år, eftersom jag tänkte ta mig an en riktig "reading challenge" (med "riktig" menar jag en som jag inte hittat på själv som ett lätt prova på-projekt, som jag gjort det här året). Mer om det nästa år! Ha det så mysigt tills dess, och hoppas att ni både ger och får en massa grymma böcker i julklapp! ;)


https://www.bokus.com/bok/9789163895272/oppet-hav/
https://www.adlibris.com/se/bok/oppet-hav-9789163895272

Havets djup av Annika Thor

Nu är det alltså dags för den tredje delen i ungdomsromansviten om Steffi och Nelli av Annika Thor. Jag måste säga att jag är imponerad över hur länge jag fick den här boken att räcka.

Baksidetext:

I snart fyra år har Steffi och hennes lillasyster Nelli varit i Sverige. Steffi går i läroverket i Göteborg. Nelli är kvar hos sin fosterfamilj på ön i havet.

   När ska kriget ta slut? undrar Steffi. När ska hon få träffa mamma och pappa igen?

   Hon var bara tolv år när hon skildes från dem på järnvägsstationen i Wien. Nu är hon snart sexton, på väg att bli vuxen. Hela livet ligger framför henne.

   Om bara kriget tog slut...

Ännu en gång förändras berättelsen en del mot de tidigare böckerna, men precis som förra gången är berättelsen fortfarande lika fantastisk och gripande.

Det har gått ungefär två år sen slutet på förra boken, Näckrosdammen. Steffi bor med sin bästa vän Maj och hennes familj ute i Sandarna, och hon har det bra. Det är hennes tredje år på läroverket, och hon hoppas på att få börja i gymnasiet till hösten om hon bara får tillräckligt bra betyg för att få stipendie. En gång i veckan går hon på konditori med väninnan Vera från ön, som fått plats som hembiträde i stan. Då och då kommer ett brevkort på 30 ord från hennes föräldrar, som sedan ett drygt halvår tillbaka befinner sig i Tjeckoslovakien, i lägret Theresienstadt.

En dag träffar Steffi av en ren slump Judith, som gick i hennes klass i Judiska skolan i Wien i några månader, och inser plötsligt vilken väldig tur hon faktiskt haft. Judith bor på ett barnhem för judiska flickor, och innan hon kom dit hann hon bo hos tre olika familjer, ingen av dem särskilt bra. Hennes bröder är i Palestina, och hennes syster och föräldrar deporterades till Polen och har inte hörts av på ett och ett halvt år. Steffi skäms över hur bra hon har det, och över hur lite hon vet om kriget i jämförelse med Judith. Men samtidigt känner hon en gemenskap med Judith, som är helt olik den gemenskap hon känner med sina svenska vänner. 

Allt drama som hör de tidiga tonåren till, och som tog upp en så stor del av förra boken, har lagt sig. Men istället börjar de sena tonårens drama blomma upp. Det där som kommer när man på allvar måste börja ta sina första trevande steg in i vuxenvärlden, och försöker hitta svaren på "de stora frågorna" om vem man är och vad man vill med sitt liv. Det uppstår så lätt konflikter eftersom Steffi och hennes vänner alla söker efter svaren på frågorna på olika sätt, på olika ställen, och kommer fram till olika svar.

Steffi oroar sig mycket för sin lillasyster, som har börjat visa upp en hård, taggig sida. Nelli vägrar skriva till deras föräldrar, hon avskyr att hon ser så annorlunda ut mot alla andra på ön, och hon vill knappt prata med Steffi överhuvudtaget. "När de reste från Wien för länge sedan, före kriget, lovade Steffi mamma och pappa att ta hand om Nelli. Hon är inte säker på att hon lyckats med det." 

Och nu är det dags för mig att plocka upp den fjärde och sista boken i serien: Öppet hav. Undrar hur länge jag kan få den att räcka?!

https://www.bokus.com/bok/9789163895289/havets-djup/

https://www.adlibris.com/se/bok/havets-djup-9789163895289

Näckrosdammen av Annika Thor

Så, Näckrosdammen är alltså den andra delen i Annika Thors ungdomsromansvit om Steffi och Nelli, som jag förälskade mig i när jag lyssnade på ljudböckerna för några år sedan, och därför nu valt att läsa själv.

Baksidetext:
Steffi ser fram emot att börja i läroverket i Göteborg och att få nya vänner. Men allra mest ser hon fram emot att träffa Sven igen.
   Sven är arton år och Steffis hemliga kärlek. Själv är hon bara tretton och vet inte riktigt om hennes känslor är besvarade.
   Lika starkt som Steffi längtar efter kärleken saknar hon sina föräldrar som är kvar i Wien. När Steffi och hennes lillasyster Nelli skickades till Sverige trodde hon att hela familjen snart skulle återförenas. Men nu har det gått ett år sedan flickorna kom till ön i havet, och än har föräldrarna inte kommit iväg. 

Den andra boken tar vid där den första slutade, och trots att berättelsen nu förändras en del är den fortfarande lika fantastisk och gripande.

För ett år sedan klev en tolvårig Steffi ombord på båten som tog henne och Nelli ut till ön i havet. Nu sitter hon på samma båt igen, fast nu är hon tretton år, utan sin syster, och båten styr i motsatt riktning in till Göteborg. Efter många om och men blev drömmen om att studera vidare i läroverket en verklighet. Men med tonåren kommer, som vi alla vet, inte bara svårare läxor, utan även en väldig massa drama också, både utifrån och inifrån. Vänskap, kärlek, hemligheter, lögner, popularitet, identitetssökande, förebilder, orättvisa vuxna... you get the picture. Nu handlar Steffis relationer med jämnåriga inte alls så mycket om kulturkrockar och språkbaserade hinder eller missförstånd längre. Men det blir inte mindre komplicerat och trassligt för det, snarare tvärt om. Samtidigt blir de problem som Steffi upplever i relationer med vuxna mer tydligt baserade på saker som har med kriget att göra, t.ex. ignorans, oförståelse och fördomar.

"Varför ska just hon ha en mörk skugga hängande över sig? Varför kan inte hon få vara som andra flickor, som inte har större bekymmer än ett svagt betyg eller en näsa som inte är tillräckligt rak?"
Kriget ja. Som om allt det vardagliga tonårsdramat inte vore nog, så ligger ovanpå det oron för föräldrarna som är kvar i Wien. Och det är liksom som att Steffis tillvaro blir bättre och bättre i nästan exakt samma takt som hennes föräldrars blir sämre. Det gör att hon känner att hon aldrig kan vara riktigt lycklig, delvis p.g.a. oron, och delvis p.g.a. skuldkänslor. Hon vet att hon inte borde känna sig skyldig för att hon har det bra och mår bra, men hon kan ändå inte hjälpa det. Och när hon oroar sig och längtar så mycket efter sina föräldrar att hon önskar att hon stannat kvar hos dem får hon också dåligt samvete och känner sig självisk, eftersom hon vet att hon bara skulle vara en mage till att mätta, och att föräldrarna skulle oroa sig ständigt för henne, och deras enda tröst just nu är att de vet att hon och Nelli är i säkerhet och har det bra.

Det är tur att hon har näckrosdammen intill flickläroverket att gå till. Näckrosdammen blir Steffis "tänkarställe". En harmonisk fristad där hon kan ta sig tid att berbeta sina tankar och upplevelser, eller bara släppa taget och inte tänka alls. Ett sånt där ställe som jag tror att alla människor skulle må bra av att ha. Ett sånt där ställe jag själv letat efter i så många år, men fortfarande inte hittat.

Så, nu blir det dags för den tredje boken: Havets djup. Vi får se hur lång tid det tar. Jag lider ju av det här klassiska dilemmat med att inte vilja sluta läsa, och samtidigt få boken att räcka så länge som möjligt...

https://www.bokus.com/bok/9789163894497/nackrosdammen/
https://www.adlibris.com/se/bok/nackrosdammen-9789163894497

En ö i havet av Annika Thor

Den här boken är den första av fyra om Steffi och Nelli. Det är en ungdomsroman, men jag tycker nog allt att man kan få ut väldigt mycket av den i vuxen ålder också. Inte minst eftersom berättelser om hur barn drabbas av krig berör alla människor, i alla åldrar. Jag kom först ”i kontakt med” En ö i havet vintern 2016, då i ljudboksformat, och blev helt enkelt förälskad. Och nu har jag äntligen läst boken själv för första (men definitivt inte sista) gången.

Baksidetext:
Ombord på båten som ska föra dem till deras nya hem beskriver Steffi för sin syster vad som väntar dem. En semesterort med palmer längs strandpromenaden, sandstränder med solstolar och glassförsäljare, ett piano och en hund…
   Steffi och Nelli kommer från Wien och är på flykt undan tyskarnas judeförföljelser. De har skilts från sin mamma och pappa, och Steffi som är tolv år har lovat att ta hand om sin lillasyster.
   På ön i Göteborgs skärgård är ingenting som de har väntat sig. Här finns bara hav och sten, sjöbodar och fiskebåtar. Det luktar fisk och ingen talar deras språk.
   Här ska de bo, vid världens ände.
   På en ö i havet.

Ja, här har vi en fantastisk berättelse om att vara krigsbarn i Sverige i början av andra världskriget. Den är både vacker, mysig, sorglig och hemsk. Och väldigt medryckande. Oron över kriget hänger som ett tungt mörkt moln över Steffi genom hela berättelsen, men mest handlar den om vardagslivet. Att plötsligt behöva skapa sig ett fungerande liv under helt nya, främmande omständigheter. Och jag älskar att författaren valt att skriva berättelsen i presensform, eftersom det förstärker känslan av ovisshet inför framtiden.

I Wien hade Steffis familj det väldigt gott ställt. Hennes pappa var läkare och hennes mamma före detta operasångerska. Framför allt hennes mamma uppskattade deras ekonomiska bekvämlighet (utan att för den sakens skull vara ytligt). Hos tant Märta och farbror Evert på ön är det annorlunda. Ingen hemhjälp, inga onödiga utgifter, begagnat eller hemmagjort i så stor utsträckning som möjligt… De är inte fattiga, de saknar inget de behöver, men de lever efter sina ekonomiska begränsningar. Men Steffi verkar aldrig faktiskt bitter eller bortskämd inför den, jämförelsevis, låga standarden, och man förstår att hon inte egentligen är en särskilt materiell person, det är bara att saker är annorlunda som är jobbigt, inte att de är sämre.

Som ung vuxen är det en intressant berättelse att läsa, eftersom den handlar om att tvingas mogna, växa upp och bli ansvarstagande tidigare än det borde hända, när man själv är i den åldern då det händer mer ”naturligt”.

Steffis föräldrar påminner henne ständigt om att hon är en stor och duktig flicka som måste ta ansvar för sin lillasyster. Men Nellie klarar sig väldigt bra själv. Hon har lättare för svenskan och är populär i skolan, vilket får Steffi att känna en viss avund, och kanske framför allt en känsla av misslyckande och otillräcklighet. Och när man tänker efter är det inte konstigt att Steffi har det svårare. Språkinlärning blir svårare med åldern, och Steffi är precis i den åldern då hjärnan är på väg ut ur den ”ultimata språkinlärningsåldern”, och som många minns blir de sociala relationerna också mer komplicerade med åldern. Vikten av likheter och olikheter blir så mycket tyngre, och framförallt de fysiska olikheterna – de mest uppenbara – är så lätta att använda som grund för att skapa distans.

”-Steffi? Tänk om kriget håller på så länge så mamma och pappa inte känner igen oss när det är slut?”
När kriget kommer till Danmark och Norge har flickorna redan varit i Sverige längre än deras pappa sa att de skulle behöva vara, och de förstår mycket tydligare än någonsin exakt hur oförutsägbar deras tillvaro är, och som läsare känner man nästan fysiskt hur det där orosmolnet snabbt växer sig ännu större, och blir ännu mörkare. De kan inte längre bara se Sverige som en kortvarig, tillfällig parentes, där de sitter med livet på paus och räknar ner dagarna tills att de kan återuppta sina ”riktiga” liv tillsammans med sina föräldrar. De kan mycket väl bli kvar i Sverige i flera år. Eller tvingas fly någon helt annanstans. ”Om tyskarna krigar mot Danmark och Norge, då kan det lika gärna vara Sveriges tur när som helst.”

Jag tänkte att vi kunde vänta med att gå in på hörböckerna och filmatiseringen, eftersom det berör alla fyra böckerna, och jag hade faktiskt tänkt att jag skulle skriva något om varje bok.

Så, nu kastar jag mig över nästa bok i serien: Näckrosdammen, så hörs vi igen när jag är klar med den!

https://www.bokus.com/bok/9789163894480/en-o-i-havet/
https://www.adlibris.com/se/bok/en-o-i-havet-9789163894480

Hector and the Search for Happiness av Francois Lelord

Jag tänkte ju att den här bloggen skulle handla om böcker och läsning, och inte om mitt liv, men kanske skadar det inte att flika in något litet då och då. Det är ju ändå så att vad som händer i ens liv påverkar ens tankegångar, som i sin tur påverkar vad man väljer att läsa. Och nu är det så att jag har kommit in på Kandidatprogrammet i översättning, inriktning engelska vid Stockholms universitet, så därför tänkte jag fira genom att berätta lite om en bok jag läst på engelska (som inte finns översatt till svenska).

Beskrivning:
Can we learn how to be happy? Hector is a successful Young psychiatrist. He's very good at treating patients in real need of his help. But many people he sees have no Health problems: they're just deeply dissatisfied with their lives. Hector can't do much for them, and it's beginning to depress him. So when a patient tells him he looks in need of a holiday, Hector decides to set off round the world to find out what makes people everywhere happy (and sad), and whether there is such a thing as the secret of true happiness.

Som man kanske kan gissa blir det en riktig bergochdalbana av känslor när en ung psykiatriker reser runt i världen för att ta reda på vad lycka egentligen är. Och den viktigaste lärdomen för både Hector och läsaren är kanske just att det inte finns någon enkel väg till lyckan. och när Hector under resans gång i punktform antecknar vad han lär sig om lycka blir det tydligt vilket unikt och ofantligt komplicerat känsloliv varje enskild människa bär på, och att lycka är ett ord med lika många olika betydelser som det finns människor på jorden.

Det är verkligen en fantastisk berättelse, och det märks att Francois Lelord, som själv är psykiatriker, är mycket kunnig i ämnet. Beskrivningar och förklaringar är lättförstådda, och språket är enkelt. Visst, personligen har jag alltid haft lätt för det engelska språket, men den här boken tror jag ändå att de flesta skulle klara av utan större svårigheter. Blir det lättare att förstå om jag jämför med något? Vi kan ta Harry Potter, som väldigt många svenskar har läst på engelska utan problem. Jag skulle säga att språket i Hector and the Search for Happiness är på samma nivå. Kanske till och med något lättare, med tanke på att den inte innehåller några konstiga påhittade magiord (den är också betydligt kortare, om det nu spelar någon roll).

En sak jag ändå vill klaga lite på är att boken är skriven i en lite stel, ibland rent ut sagt känslolös, ton. En väldigt konstig, till och med frustrerande, detalj för en berättelse med så stort fokus på känslor. Känslorna finns liksom där i berättelsen, men är återgivna helt utan känslor. Men det är egentligen inget stort problem, man kommer lätt förbi det. Det är helt enkelt upp till läsaren att hitta känslorna i berättelsen, och inte i berättarens ord.

Självklart måste jag även ta upp filmatiseringen: Det här är faktiskt en av mina absoluta favoritfilmer. Och även om jag tycker om boken så måste jag nog säga att detta är undantaget som bekräftar "boken var bättre"-regeln. En så här känslofylld berättelse kommer helt i sin rätt på filmduken. Filmberättandet består ändå av så många fler komponenter och hjälpmedel för att förstärka och förmedla känslor än vad enbart det skrivna ordet gör. Och inga större ändringar har gjorts, allt man gillar med boken finns i filmen, till och med Hectors anteckningar, även om det är något färre punkter än i boken. Skådespelaren Simon Pegg har länge haft en speciell plats i mitt hjärta, och i rollen som Hector visar han exakt hur bra han kan vara, även utan den där undertonen av knasig, lätt skruvad humor som man är van att se honom jobba med.

Men vad hände här egentligen?! En bokblogg som säger att filmen var bättre än boken?! Ja, jag blev faktiskt själv chockad när jag insåg att jag var av den åsikten. Men som sagt, detta är undantaget som bekräftar regeln, och det kommer högst troligen aldrig att hända igen.

https://www.bokus.com/bok/9781906040239/hector-the-search-for-happiness/
https://www.adlibris.com/se/bok/hector-and-the-search-for-happiness-9780143118398

Stockholms-detektiven av Prins Pierre

Självklart ingick denna i kursen i svensk kriminallitteratur, för kan man verkligen hålla en sådan kurs utan att någon gång ta upp den detektivroman som kallas för Sveriges första?

Baksidetext:
En häftig brand utbröt år 1890 i Eskilstuna. En stor fabrik brann ner. Det såg misstänkt ut. Konstapeln Fridolf Hammar vid Stockholmspolisen tog 30 dagar ledigt för att lösa mysteriet. En spännande detektivhistoria utspelar sig. Även en kärlekshistoria har flätats in i handlingen.
Författaren hette egentligen Fredrik Lindholm. Täcknamnet till trots vågade han inte stanna i Eskilstuna, när boken kom utan han flydde ända till Landskrona. Så djärvt hade han uttalat sig om samtidens alkoholiserade men stolta smeder.
Originalet är ordagrant återgivet. Men det har försetts med kommentarer av Thomas Böös och Bror-Erik Ohlsson samt bilder från anno dazumal av rektor Arne Lindblom. Böös är deckarbibliotekarie vi Svenska Deckarbiblioteket i Eskilstuna. Ohlsson är ordförande i Lokalhistoriska sällskapet i norra Södermanland, som härmed publicerar vår första deckare på nytt.

"Romandetektiven är en sagolik företeelse"
Sveriges första deckare är minsann inte dålig. 125 år senare är den fortfarande spännande, gripande, och intressant. Och för sin tid var den nyskapande. I en tid då den övermänskligt intelligenta mästerdetektiven à la Sherlock Holmes dominerade, kommer här en helt vanlig människa och löser ett brott på ett visserligen väldigt talangfullt, men fortfarande mycket mer realistiskt sätt. Vid ett tillfälle kritiserar till och med vår hjälte Fridolf Hammar det orealistiska i de populära utländska deckarberättelserna, och påpekar att den verklige Stockholmsdetektiven tydligen inte är tillräckligt intressant för att bli hjälte i en roman.

Förutom en "vanlig människa", är Hammar stolt och hederlig, och han drar sig inte för att uppsöka samhällets bottenskikt (och dess tillhörande människor). Personlighetsdrag som idag räknas som typiska för den hårdkokta deckargenren. Berättelsen innehåller också tydliga drag av den idag så omåttligt populära psykologiska thrillern, som till exempel gärningsmannens perspektiv och psykologiska utveckling. Och kärlekshistorian som baksidetexten nämner är precis så väldigt komplicerad, smärtsam och smaskig att den till och med kunde ha platsat i Gossip Girl (tyck inte sämre om mig för att jag gillar Gossip Girl, alla har vi våra "guilty pleasures").

Så inte är det några problem för dagens läsare att tycka om denna berättelse. Möjligen att språket kan vara lite problematiskt för en del. Jag hade inte så svårt för det, även om jag var lite orolig för att det skulle bli svårt när jag började läsa och såg den gamla stavningen. Men det kom jag snabbt in i. Och själva orden var kanske inte alltid såna som jag använder mig av särskilt ofta, men det var ändå ord som jag kunde, jag visste vad de betydde. Så om du inte har några större svårigheter med svenskan så borde det gå bra att läsa. Sen har jag förstått att ljudboken ska vara ett bra alternativ om man tycker att den skrivna texten är kämpig.

Den här boken har tyvärr inte filmatiserats. Men jag hoppas att den blir det. Om den gjordes idag skulle den kunna bli väldigt bra. Har ni någonsin tänkt att vissa filmberättelser känns typiska för en viss tid? För en tid sen läste jag en bok där jag väldigt snabbt slogs av tanken att det här känns som en bok som aldrig skulle filmatiseras idag, men jag är helt övertygad om att den har filmatiserats någon gång på sjuttio- eller åttiotalet (och jag hade rätt). Med Stockholms-detektiven känner jag att en  filmatisering på den tiden skulle ha blivit helt värdelös, men om den gjordes idag skulle den kunna bli dundersuccé. Det är väl så, filmskaparstilarna varierar genom åren, och vissa berättelser behöver en specifik filmskaparstil för att komma till sin rätt.

Jag vet, tre deckare på raken. Men det är ju liksom det enda jag har läst på sistone. Nästa bokrecension blir något annat, det lovar jag!

https://www.bokus.com/bok/9789197669306/stockholms-detektiven/

Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö av Håkan Nesser

Här har vi ännu en bok som jag läste i samband med kursen i svensk kriminallitteratur. Det var under temat "genreförbrytare", vilket väl är fullt förståeligt. För inte skulle man säga att det här är en typisk deckare, men när man försöker kategorisera den så börjar man lätt fundera på om den inte ska in under deckare ändå? Den är väl en av de där romanerna som ändå kan få plats under deckargenrens så väldigt breda vingar, men med betoning på att den rör sig i genrens utkanter.

Beskrivning:
En sommar i Närke i början av 60-talet. "Det blir en hård sommar", säger den 14-årige Eriks far. Och det blir det.
Pappan är väktare på stadens fängelse, mamman är allvarligt sjuk, döende i cancer. Medan pappan arbetar och mamman är kvar på sjukhuset ska Erik, tillsammans med sin tio år äldre bror Henry, frilansjournalist med författarambitioner, och sin kamrat Edmund, tillbringa sommaren i Genesaret; det är inte den berömda sjön det är fråga om i det här fallet, utan så kallas familjens sommarstuga, belägen någonstans i de närkingsk skogarna.
Det börjar som det ska, med bad och sol och loja sommardagar, avlösta av nattliga utflykter för att länsa traktens tuggummiautomater. Men varför föddes Edmund med sex tår på varje fot? Och vad är det för bok som Henry skriver?
Det blir också en sommar då den pockande sexualiteten och dödens närhet gör sig påminda. Betraktandet och initiationerna i vuxenlivets mysterier, inte mins de sexuella, accentueras när Henry inleder ett förhållande med Ewa Kaludis, ett blont bombnedslag (inte olik en viss Hollywoodstjärna) som under den gångna vårterminen varit pojkarnas vikarierande lärarinna och som kommit att förkroppsliga deras erotiska drömmar, givit dem en första inblick i vad livet har att erbjuda.
Allt laddas upp, allt stegras tills det Fruktansvärda inträffar, en ödesdiger händelse som ska kasta långa skuggor över Genesaret och över staden på slätten, över Eriks framtid och de människor han älskar.

Håkan Nesser skildrar på ett tidlöst sätt känslan av att befinna sig i övergångsåldern, mellan barn och vuxen. Den där tiden då man fortfarande har den där pirriga, busiga, lekfulla känslan i kroppen, samtidigt som man försöker göra sig bekväm och hemmastadd i den oundvikliga slutdestinationen kallad "vuxenvärlden". Och den där trygghetskänslan i att under den här tiden ha en jämnårig vän, som går igenom precis samma sak själv, eller en vuxen förebild, till exempel ett syskon, att se upp till och lära av.

"Livet ska vara som för en fjäril en sommardag." (Visst får man lite lust att brodera en gammal hederlig bonad när man läser de orden?)
Trots de jobbiga och hemska elementen av sjukdomar, misshandel och mord som handlingen kretsar kring till stor del, så är hela bokens stämning väldigt mysig och harmonisk, genomsyrad av det långa sommarlovets frihetskänsla. (Märks det att jag tycker om den än?) Och om man är någorlunda bekant med Närke-trakterna finns den roliga utmaningen att identifiera platserna som beskrivs. Själv fick jag mig en trevlig överraskning när min gymnasieskola beskrivs i början av berättelsen. Och visst ger det ett litet pirr i magen när man läser en bok, eller ser en film, som utspelar sig i ens välbekanta näromgivning?

Kort om filmatiseringen: Jag brukade tycka väldigt mycket om filmen förr, men nu gillar jag den inte alls lika mycket. Men jag tror inte att det beror på att jag nu läst boken. Jag tror snarare att det handlar om hur mina kunskaper och smaker inom film har utvecklats. Nu märker jag liksom en massa detaljer som jag stör mig på (det mest störiga är nog att Erik pratar göteborgska, speciellt eftersom ingen annan gör det, var fick han den dialekten ifrån?), och jag är mer uppmärksam på filmens berättarstil, som ärligt talat känns löjligt överambitiös. Men om man inte orkar/hinner läsa boken så är den ändå ett ganska bra alternativ. Speciellt om man bara vill uppleva berättelsens sommarkänsla, som är där lika tydligt som i boken, förstärkt av den mysiga stämningsmusiken.

https://www.bokus.com/bok/9789174296594/kim-novak-badade-aldrig-i-genesarets-sjo/
https://www.adlibris.com/se/bok/kim-novak-badade-aldrig-i-genesarets-sjo-9789174296594

Snabba cash av Jens Lapidus

Så, nu kommer den första recensionen. Det tog lite längre tid än jag trodde, men det är inte helt lätt att använda Blogger med en iPad. (Speciellt inte när man har lite wi-fi-krångel) Men här är den i alla fall, jag bestämde mig för att börja med den bok jag redan var inne och nosade lite på i presentationen:

Snabba cash av Jens Lapidus

Denna bok läste jag ut på mindre än två dygn. ”Oj, varför då? var den så bra?!” Ja, delvis därför. Men också för att den ingick i mina studier i svensk kriminallitteratur, och jag hade segat lite. Därför var det ju också tur att jag tyckte att den var så pass bra att jag inte hade något emot en sådan intensiv sträckläsning. 

Beskrivning:

”Jorge panikade. Sparkade allt vad han kunde mot kuken på polisen. Mannen vrålade. Jorge hade bara en sak i huvudet: kokset i bagageluckan. Greppade handtaget på luckan. Öppnade den. Slet upp NK-påsen. Polismannen slängde sig mot Jorge. Jorge höll sig fri. Polisen slet upp ett vapen. Skrek något. Jorge sprang. Mannen efter var snabb. Jorge var snabbare. Tacka Gud för tiden på Österåker och den träning han fått på sistone."

Snabba cash är en spänningsroman för 2000-talet, en skildring av samhällets mörka sida där känslokalla psykopater som saknar spärrar styr. Med ett rättframt språk och imponerande berättardriv skildrar Jens Lapidus brottets obönhörliga logik mitt ibland oss. På Stureplan, i Sollentuna, i villaförorterna. Det är en bild av Sverige som anas i medierna, men som vi inte riktigt vill kännas vid. 

JW är stureplanskillen som säljer kokain på de hetaste inneställena. Överklasskillarna han hänger med anar inte att han är en uppkomling som ljuger om sin bakgrund. Han vill vara som dom.

Jorge är latinon som kan allt om koks och som går i land med en osannolikt tjusig rymning från Österåkeranstalten. Väl ute planerar han en grym hämnd mot dem som satte dit honom, juggemaffian med Radovan i spetsen.

Mrado är underhuggare till Radovan. Tidigare var han en av krigsförbrytaren Arkans fruktade pojkar. Det enda han kan: att tortera och plåga utan hänsyn.

Dessa tre mäns vägar korsas på ett ödesdigert sätt som bara kan sluta i en kamp om liv och död. Vägen dit går genom de finaste salongerna på Östermalm, genom fängelser och de tyngsta kriminella gängen, genom skitiga förortsbordeller där flickor hålls fångna, ja, kort sagt, genom ett helvete. Och varför? För snabba cash!

Ja, det här är en fängslande berättelse om droger, våld, och exakt hur imponerande den mänskliga viljestyrkan kan vara. Det verklighetstrogna intrycket av skildringen av Stockholms undre värld är både fantastiskt och obehagligt. Det är också en berättelse om dubbelliv, och hur många olika sidor människor har. Det mest uppenbara exemplet, och det de flesta känner till med berättelsen, är förstås JW som kör svarttaxi och lever på makaroner och ketchup för att ha råd att leva ett lyxliv med sina brat-kompisar. Men om man tänker efter lite gäller detta faktiskt för de andra två huvudkaraktärerna också. Jorge, den självgoda kokaingangstern med skyhöga ambitioner och hatet som drivkraft, är också en osjälvisk och kärleksfull bror. Och Mrado som lever ett tungt kriminellt liv till vardags och inte tvekar för att ta till våld för att få sin vilja igenom, måste varannan vecka under ett dygn försöka bevisa att han är en felfri pappa till sin dotter Lovisa. 

Och mitt i allt detta kan man som läsare inte undgå att slås av en känsla av förvirring och vilsenhet. 

Jag har förstått av andra recensioner att det råder delade meningar om språket. Snabba cash är skriven i en hårdkokt stil, med rappt, korthugget språk och mycket svärord och stockholmsslang. Den hårdkokta deckaren har aldrig fått något särskilt starkt fäste bland de svenska deckarförfattarna (trots att genren aldrig haft några problem på den svenska läsmarknaden). Kanske är det därför folk reagerar så pass starkt på språket som de gör, för att det är ganska ovanligt, vi är inte riktigt vana vid det här språket i svensk kriminallitteratur. Personligen gillade jag språket skarpt. Jag har sällan problem med olika språkstilar när jag läser, eftersom jag tycker att det bidrar så pass till berättelsens stämningar och känslor. Och här matchar språket berättelsen helt perfekt, som är lika rapp, tuff, mörk och modern som språket är. Många tycker tydligen också att mycket stockholmsslang är svårt att förstå, men jag hade faktiskt inga som helst problem på den fronten (betyder det att jag är ovanligt bra på stockholmsslang?)

Ska jag nämna något om filmen också? Jag tycker att filmen är otroligt bra. Det har gjorts en del ändringar, men inget man stör sig så mycket på. Det är mest anpassningar för att få berättelsen att passa bättre för en filmatisering år 2009, snarare än en bok år 2006, men den är fortfarande trogen boken så pass att den uppskattande läsaren även blir en uppskattande tittare, och tvärt om (som i mitt fall). 

Snabba cash är en mycket gripande berättelse som gör mig som läsare mycket engagerad i karaktärerna och deras öden. Den är mycket välskriven, med ett ovanligt men passande språk. Det är en bok jag starkt rekommenderar, oavsett om du sett filmen eller inte (vilken jag också starkt rekommenderar). Om du inte känner att du orkar/hinner/kan med själva läsningen så är ljudboken med Morgan Alling också väldigt bra, han får verkligen karaktärerna att komma till liv!

https://www.bokus.com/bok/9789170016400/snabba-cash/
https://www.adlibris.com/se/bok/snabba-cash-9789170016400

Nämen hallå där! Vad är nu detta? En ny bokblogg? Ja, det är just vad det är det. Johanna var namnet, 23 år (fast bara i en månad till). Här kommer en liten introduktion till varför den här bloggen nu har kommit till:

Det var när jag nu under vårterminen läste en distanskurs i svensk kriminallitteratur vid Mälardalens högskola som jag började fundera på om det är så att de flesta som recenserar böcker på internet är lite dumma i huvudet? Framför allt tänkte jag på detta när jag läste recensioner av Jens Lapidus Snabba Cash. Jag har aldrig varit en sån person som försöker höja min egen intelligens till skyarna. Snarare tvärt om. Men nog kände jag mig som lite av ett snille när jag läste några av recensionerna. Någon hade gett boken betyget 1 av 5 med motiveringen ”har inte läst den” (varför?!) och någon annan försökte skriva en sammanfattning av boken, men råkade istället bara bevisa att hen bara hade sett filmen genom att beskriva allt det som hände i filmen som hände helt annorlunda/inte ens var med i boken. (Lite Easy A, va?)

Sen har jag stött på riktigt bra och kloka recensioner också. Men det känns som att jag inte riktigt kan hitta så många recensioner som representerar mina egna åsikter, och ingen bokblogg jag identifierar mig helt med, rent smakmässigt. Och eftersom jag har märkt att jag får ut så mycket mer av en bok om jag får lufta mina tankar på något sätt, istället för att bara lägga boken på hyllan och gå vidare med livet med en gång, så har jag nu bestämt mig för att starta den här bloggen. 

Så man kan väl säga att tanken med den här bokbloggen är att fylla något sorts tomrum, kanske i första hand för mina egna behovs skull, men förhoppningsvis också för någon annans. Jag hoppas att mina åsikter och funderingar kan ge någonting åt någon annan. För visst kan det vara mycket givande och intressant att höra någon annans synpunkter, både när man håller med och också när man inte alls håller med. Och när man inte tycker något särskilt alls, då tycker iallafall jag att det är mycket värdefullt att höra andras åsikter och synvinklar, för att bättre kunna bygga upp mina egna.

Jag kan inte lova att den här bloggen enbart kommer att bestå av bokrecensioner, det är faktiskt inte alls särskilt troligt. Men jag ska försöka att ändå hålla allt material relaterat till böcker och läsning på ett eller annat sätt. Om jag recenserar en bok som filmatiserats är det mycket troligt att jag kommer nämna filmen också. Och kanske kommer några inlägg inte att handla om någon specifik bok utan om olika mer generella funderingar runtikring böcker och läsning. 

Det var väl allt jag hade att komma med såhär i början. Men den första bokrecensionen kommer inom kort, så stay tuned! (Och var inte rädd för att lämna en kommentar eller två.)