Hector and the Search for Happiness av Francois Lelord

Jag tänkte ju att den här bloggen skulle handla om böcker och läsning, och inte om mitt liv, men kanske skadar det inte att flika in något litet då och då. Det är ju ändå så att vad som händer i ens liv påverkar ens tankegångar, som i sin tur påverkar vad man väljer att läsa. Och nu är det så att jag har kommit in på Kandidatprogrammet i översättning, inriktning engelska vid Stockholms universitet, så därför tänkte jag fira genom att berätta lite om en bok jag läst på engelska (som inte finns översatt till svenska).

Beskrivning:
Can we learn how to be happy? Hector is a successful Young psychiatrist. He's very good at treating patients in real need of his help. But many people he sees have no Health problems: they're just deeply dissatisfied with their lives. Hector can't do much for them, and it's beginning to depress him. So when a patient tells him he looks in need of a holiday, Hector decides to set off round the world to find out what makes people everywhere happy (and sad), and whether there is such a thing as the secret of true happiness.

Som man kanske kan gissa blir det en riktig bergochdalbana av känslor när en ung psykiatriker reser runt i världen för att ta reda på vad lycka egentligen är. Och den viktigaste lärdomen för både Hector och läsaren är kanske just att det inte finns någon enkel väg till lyckan. och när Hector under resans gång i punktform antecknar vad han lär sig om lycka blir det tydligt vilket unikt och ofantligt komplicerat känsloliv varje enskild människa bär på, och att lycka är ett ord med lika många olika betydelser som det finns människor på jorden.

Det är verkligen en fantastisk berättelse, och det märks att Francois Lelord, som själv är psykiatriker, är mycket kunnig i ämnet. Beskrivningar och förklaringar är lättförstådda, och språket är enkelt. Visst, personligen har jag alltid haft lätt för det engelska språket, men den här boken tror jag ändå att de flesta skulle klara av utan större svårigheter. Blir det lättare att förstå om jag jämför med något? Vi kan ta Harry Potter, som väldigt många svenskar har läst på engelska utan problem. Jag skulle säga att språket i Hector and the Search for Happiness är på samma nivå. Kanske till och med något lättare, med tanke på att den inte innehåller några konstiga påhittade magiord (den är också betydligt kortare, om det nu spelar någon roll).

En sak jag ändå vill klaga lite på är att boken är skriven i en lite stel, ibland rent ut sagt känslolös, ton. En väldigt konstig, till och med frustrerande, detalj för en berättelse med så stort fokus på känslor. Känslorna finns liksom där i berättelsen, men är återgivna helt utan känslor. Men det är egentligen inget stort problem, man kommer lätt förbi det. Det är helt enkelt upp till läsaren att hitta känslorna i berättelsen, och inte i berättarens ord.

Självklart måste jag även ta upp filmatiseringen: Det här är faktiskt en av mina absoluta favoritfilmer. Och även om jag tycker om boken så måste jag nog säga att detta är undantaget som bekräftar "boken var bättre"-regeln. En så här känslofylld berättelse kommer helt i sin rätt på filmduken. Filmberättandet består ändå av så många fler komponenter och hjälpmedel för att förstärka och förmedla känslor än vad enbart det skrivna ordet gör. Och inga större ändringar har gjorts, allt man gillar med boken finns i filmen, till och med Hectors anteckningar, även om det är något färre punkter än i boken. Skådespelaren Simon Pegg har länge haft en speciell plats i mitt hjärta, och i rollen som Hector visar han exakt hur bra han kan vara, även utan den där undertonen av knasig, lätt skruvad humor som man är van att se honom jobba med.

Men vad hände här egentligen?! En bokblogg som säger att filmen var bättre än boken?! Ja, jag blev faktiskt själv chockad när jag insåg att jag var av den åsikten. Men som sagt, detta är undantaget som bekräftar regeln, och det kommer högst troligen aldrig att hända igen.

https://www.bokus.com/bok/9781906040239/hector-the-search-for-happiness/
https://www.adlibris.com/se/bok/hector-and-the-search-for-happiness-9780143118398

Stockholms-detektiven av Prins Pierre

Självklart ingick denna i kursen i svensk kriminallitteratur, för kan man verkligen hålla en sådan kurs utan att någon gång ta upp den detektivroman som kallas för Sveriges första?

Baksidetext:
En häftig brand utbröt år 1890 i Eskilstuna. En stor fabrik brann ner. Det såg misstänkt ut. Konstapeln Fridolf Hammar vid Stockholmspolisen tog 30 dagar ledigt för att lösa mysteriet. En spännande detektivhistoria utspelar sig. Även en kärlekshistoria har flätats in i handlingen.
Författaren hette egentligen Fredrik Lindholm. Täcknamnet till trots vågade han inte stanna i Eskilstuna, när boken kom utan han flydde ända till Landskrona. Så djärvt hade han uttalat sig om samtidens alkoholiserade men stolta smeder.
Originalet är ordagrant återgivet. Men det har försetts med kommentarer av Thomas Böös och Bror-Erik Ohlsson samt bilder från anno dazumal av rektor Arne Lindblom. Böös är deckarbibliotekarie vi Svenska Deckarbiblioteket i Eskilstuna. Ohlsson är ordförande i Lokalhistoriska sällskapet i norra Södermanland, som härmed publicerar vår första deckare på nytt.

"Romandetektiven är en sagolik företeelse"
Sveriges första deckare är minsann inte dålig. 125 år senare är den fortfarande spännande, gripande, och intressant. Och för sin tid var den nyskapande. I en tid då den övermänskligt intelligenta mästerdetektiven à la Sherlock Holmes dominerade, kommer här en helt vanlig människa och löser ett brott på ett visserligen väldigt talangfullt, men fortfarande mycket mer realistiskt sätt. Vid ett tillfälle kritiserar till och med vår hjälte Fridolf Hammar det orealistiska i de populära utländska deckarberättelserna, och påpekar att den verklige Stockholmsdetektiven tydligen inte är tillräckligt intressant för att bli hjälte i en roman.

Förutom en "vanlig människa", är Hammar stolt och hederlig, och han drar sig inte för att uppsöka samhällets bottenskikt (och dess tillhörande människor). Personlighetsdrag som idag räknas som typiska för den hårdkokta deckargenren. Berättelsen innehåller också tydliga drag av den idag så omåttligt populära psykologiska thrillern, som till exempel gärningsmannens perspektiv och psykologiska utveckling. Och kärlekshistorian som baksidetexten nämner är precis så väldigt komplicerad, smärtsam och smaskig att den till och med kunde ha platsat i Gossip Girl (tyck inte sämre om mig för att jag gillar Gossip Girl, alla har vi våra "guilty pleasures").

Så inte är det några problem för dagens läsare att tycka om denna berättelse. Möjligen att språket kan vara lite problematiskt för en del. Jag hade inte så svårt för det, även om jag var lite orolig för att det skulle bli svårt när jag började läsa och såg den gamla stavningen. Men det kom jag snabbt in i. Och själva orden var kanske inte alltid såna som jag använder mig av särskilt ofta, men det var ändå ord som jag kunde, jag visste vad de betydde. Så om du inte har några större svårigheter med svenskan så borde det gå bra att läsa. Sen har jag förstått att ljudboken ska vara ett bra alternativ om man tycker att den skrivna texten är kämpig.

Den här boken har tyvärr inte filmatiserats. Men jag hoppas att den blir det. Om den gjordes idag skulle den kunna bli väldigt bra. Har ni någonsin tänkt att vissa filmberättelser känns typiska för en viss tid? För en tid sen läste jag en bok där jag väldigt snabbt slogs av tanken att det här känns som en bok som aldrig skulle filmatiseras idag, men jag är helt övertygad om att den har filmatiserats någon gång på sjuttio- eller åttiotalet (och jag hade rätt). Med Stockholms-detektiven känner jag att en  filmatisering på den tiden skulle ha blivit helt värdelös, men om den gjordes idag skulle den kunna bli dundersuccé. Det är väl så, filmskaparstilarna varierar genom åren, och vissa berättelser behöver en specifik filmskaparstil för att komma till sin rätt.

Jag vet, tre deckare på raken. Men det är ju liksom det enda jag har läst på sistone. Nästa bokrecension blir något annat, det lovar jag!

https://www.bokus.com/bok/9789197669306/stockholms-detektiven/

Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö av Håkan Nesser

Här har vi ännu en bok som jag läste i samband med kursen i svensk kriminallitteratur. Det var under temat "genreförbrytare", vilket väl är fullt förståeligt. För inte skulle man säga att det här är en typisk deckare, men när man försöker kategorisera den så börjar man lätt fundera på om den inte ska in under deckare ändå? Den är väl en av de där romanerna som ändå kan få plats under deckargenrens så väldigt breda vingar, men med betoning på att den rör sig i genrens utkanter.

Beskrivning:
En sommar i Närke i början av 60-talet. "Det blir en hård sommar", säger den 14-årige Eriks far. Och det blir det.
Pappan är väktare på stadens fängelse, mamman är allvarligt sjuk, döende i cancer. Medan pappan arbetar och mamman är kvar på sjukhuset ska Erik, tillsammans med sin tio år äldre bror Henry, frilansjournalist med författarambitioner, och sin kamrat Edmund, tillbringa sommaren i Genesaret; det är inte den berömda sjön det är fråga om i det här fallet, utan så kallas familjens sommarstuga, belägen någonstans i de närkingsk skogarna.
Det börjar som det ska, med bad och sol och loja sommardagar, avlösta av nattliga utflykter för att länsa traktens tuggummiautomater. Men varför föddes Edmund med sex tår på varje fot? Och vad är det för bok som Henry skriver?
Det blir också en sommar då den pockande sexualiteten och dödens närhet gör sig påminda. Betraktandet och initiationerna i vuxenlivets mysterier, inte mins de sexuella, accentueras när Henry inleder ett förhållande med Ewa Kaludis, ett blont bombnedslag (inte olik en viss Hollywoodstjärna) som under den gångna vårterminen varit pojkarnas vikarierande lärarinna och som kommit att förkroppsliga deras erotiska drömmar, givit dem en första inblick i vad livet har att erbjuda.
Allt laddas upp, allt stegras tills det Fruktansvärda inträffar, en ödesdiger händelse som ska kasta långa skuggor över Genesaret och över staden på slätten, över Eriks framtid och de människor han älskar.

Håkan Nesser skildrar på ett tidlöst sätt känslan av att befinna sig i övergångsåldern, mellan barn och vuxen. Den där tiden då man fortfarande har den där pirriga, busiga, lekfulla känslan i kroppen, samtidigt som man försöker göra sig bekväm och hemmastadd i den oundvikliga slutdestinationen kallad "vuxenvärlden". Och den där trygghetskänslan i att under den här tiden ha en jämnårig vän, som går igenom precis samma sak själv, eller en vuxen förebild, till exempel ett syskon, att se upp till och lära av.

"Livet ska vara som för en fjäril en sommardag." (Visst får man lite lust att brodera en gammal hederlig bonad när man läser de orden?)
Trots de jobbiga och hemska elementen av sjukdomar, misshandel och mord som handlingen kretsar kring till stor del, så är hela bokens stämning väldigt mysig och harmonisk, genomsyrad av det långa sommarlovets frihetskänsla. (Märks det att jag tycker om den än?) Och om man är någorlunda bekant med Närke-trakterna finns den roliga utmaningen att identifiera platserna som beskrivs. Själv fick jag mig en trevlig överraskning när min gymnasieskola beskrivs i början av berättelsen. Och visst ger det ett litet pirr i magen när man läser en bok, eller ser en film, som utspelar sig i ens välbekanta näromgivning?

Kort om filmatiseringen: Jag brukade tycka väldigt mycket om filmen förr, men nu gillar jag den inte alls lika mycket. Men jag tror inte att det beror på att jag nu läst boken. Jag tror snarare att det handlar om hur mina kunskaper och smaker inom film har utvecklats. Nu märker jag liksom en massa detaljer som jag stör mig på (det mest störiga är nog att Erik pratar göteborgska, speciellt eftersom ingen annan gör det, var fick han den dialekten ifrån?), och jag är mer uppmärksam på filmens berättarstil, som ärligt talat känns löjligt överambitiös. Men om man inte orkar/hinner läsa boken så är den ändå ett ganska bra alternativ. Speciellt om man bara vill uppleva berättelsens sommarkänsla, som är där lika tydligt som i boken, förstärkt av den mysiga stämningsmusiken.

https://www.bokus.com/bok/9789174296594/kim-novak-badade-aldrig-i-genesarets-sjo/
https://www.adlibris.com/se/bok/kim-novak-badade-aldrig-i-genesarets-sjo-9789174296594

Snabba cash av Jens Lapidus

Så, nu kommer den första recensionen. Det tog lite längre tid än jag trodde, men det är inte helt lätt att använda Blogger med en iPad. (Speciellt inte när man har lite wi-fi-krångel) Men här är den i alla fall, jag bestämde mig för att börja med den bok jag redan var inne och nosade lite på i presentationen:

Snabba cash av Jens Lapidus

Denna bok läste jag ut på mindre än två dygn. ”Oj, varför då? var den så bra?!” Ja, delvis därför. Men också för att den ingick i mina studier i svensk kriminallitteratur, och jag hade segat lite. Därför var det ju också tur att jag tyckte att den var så pass bra att jag inte hade något emot en sådan intensiv sträckläsning. 

Beskrivning:

”Jorge panikade. Sparkade allt vad han kunde mot kuken på polisen. Mannen vrålade. Jorge hade bara en sak i huvudet: kokset i bagageluckan. Greppade handtaget på luckan. Öppnade den. Slet upp NK-påsen. Polismannen slängde sig mot Jorge. Jorge höll sig fri. Polisen slet upp ett vapen. Skrek något. Jorge sprang. Mannen efter var snabb. Jorge var snabbare. Tacka Gud för tiden på Österåker och den träning han fått på sistone."

Snabba cash är en spänningsroman för 2000-talet, en skildring av samhällets mörka sida där känslokalla psykopater som saknar spärrar styr. Med ett rättframt språk och imponerande berättardriv skildrar Jens Lapidus brottets obönhörliga logik mitt ibland oss. På Stureplan, i Sollentuna, i villaförorterna. Det är en bild av Sverige som anas i medierna, men som vi inte riktigt vill kännas vid. 

JW är stureplanskillen som säljer kokain på de hetaste inneställena. Överklasskillarna han hänger med anar inte att han är en uppkomling som ljuger om sin bakgrund. Han vill vara som dom.

Jorge är latinon som kan allt om koks och som går i land med en osannolikt tjusig rymning från Österåkeranstalten. Väl ute planerar han en grym hämnd mot dem som satte dit honom, juggemaffian med Radovan i spetsen.

Mrado är underhuggare till Radovan. Tidigare var han en av krigsförbrytaren Arkans fruktade pojkar. Det enda han kan: att tortera och plåga utan hänsyn.

Dessa tre mäns vägar korsas på ett ödesdigert sätt som bara kan sluta i en kamp om liv och död. Vägen dit går genom de finaste salongerna på Östermalm, genom fängelser och de tyngsta kriminella gängen, genom skitiga förortsbordeller där flickor hålls fångna, ja, kort sagt, genom ett helvete. Och varför? För snabba cash!

Ja, det här är en fängslande berättelse om droger, våld, och exakt hur imponerande den mänskliga viljestyrkan kan vara. Det verklighetstrogna intrycket av skildringen av Stockholms undre värld är både fantastiskt och obehagligt. Det är också en berättelse om dubbelliv, och hur många olika sidor människor har. Det mest uppenbara exemplet, och det de flesta känner till med berättelsen, är förstås JW som kör svarttaxi och lever på makaroner och ketchup för att ha råd att leva ett lyxliv med sina brat-kompisar. Men om man tänker efter lite gäller detta faktiskt för de andra två huvudkaraktärerna också. Jorge, den självgoda kokaingangstern med skyhöga ambitioner och hatet som drivkraft, är också en osjälvisk och kärleksfull bror. Och Mrado som lever ett tungt kriminellt liv till vardags och inte tvekar för att ta till våld för att få sin vilja igenom, måste varannan vecka under ett dygn försöka bevisa att han är en felfri pappa till sin dotter Lovisa. 

Och mitt i allt detta kan man som läsare inte undgå att slås av en känsla av förvirring och vilsenhet. 

Jag har förstått av andra recensioner att det råder delade meningar om språket. Snabba cash är skriven i en hårdkokt stil, med rappt, korthugget språk och mycket svärord och stockholmsslang. Den hårdkokta deckaren har aldrig fått något särskilt starkt fäste bland de svenska deckarförfattarna (trots att genren aldrig haft några problem på den svenska läsmarknaden). Kanske är det därför folk reagerar så pass starkt på språket som de gör, för att det är ganska ovanligt, vi är inte riktigt vana vid det här språket i svensk kriminallitteratur. Personligen gillade jag språket skarpt. Jag har sällan problem med olika språkstilar när jag läser, eftersom jag tycker att det bidrar så pass till berättelsens stämningar och känslor. Och här matchar språket berättelsen helt perfekt, som är lika rapp, tuff, mörk och modern som språket är. Många tycker tydligen också att mycket stockholmsslang är svårt att förstå, men jag hade faktiskt inga som helst problem på den fronten (betyder det att jag är ovanligt bra på stockholmsslang?)

Ska jag nämna något om filmen också? Jag tycker att filmen är otroligt bra. Det har gjorts en del ändringar, men inget man stör sig så mycket på. Det är mest anpassningar för att få berättelsen att passa bättre för en filmatisering år 2009, snarare än en bok år 2006, men den är fortfarande trogen boken så pass att den uppskattande läsaren även blir en uppskattande tittare, och tvärt om (som i mitt fall). 

Snabba cash är en mycket gripande berättelse som gör mig som läsare mycket engagerad i karaktärerna och deras öden. Den är mycket välskriven, med ett ovanligt men passande språk. Det är en bok jag starkt rekommenderar, oavsett om du sett filmen eller inte (vilken jag också starkt rekommenderar). Om du inte känner att du orkar/hinner/kan med själva läsningen så är ljudboken med Morgan Alling också väldigt bra, han får verkligen karaktärerna att komma till liv!

https://www.bokus.com/bok/9789170016400/snabba-cash/
https://www.adlibris.com/se/bok/snabba-cash-9789170016400

Nämen hallå där! Vad är nu detta? En ny bokblogg? Ja, det är just vad det är det. Johanna var namnet, 23 år (fast bara i en månad till). Här kommer en liten introduktion till varför den här bloggen nu har kommit till:

Det var när jag nu under vårterminen läste en distanskurs i svensk kriminallitteratur vid Mälardalens högskola som jag började fundera på om det är så att de flesta som recenserar böcker på internet är lite dumma i huvudet? Framför allt tänkte jag på detta när jag läste recensioner av Jens Lapidus Snabba Cash. Jag har aldrig varit en sån person som försöker höja min egen intelligens till skyarna. Snarare tvärt om. Men nog kände jag mig som lite av ett snille när jag läste några av recensionerna. Någon hade gett boken betyget 1 av 5 med motiveringen ”har inte läst den” (varför?!) och någon annan försökte skriva en sammanfattning av boken, men råkade istället bara bevisa att hen bara hade sett filmen genom att beskriva allt det som hände i filmen som hände helt annorlunda/inte ens var med i boken. (Lite Easy A, va?)

Sen har jag stött på riktigt bra och kloka recensioner också. Men det känns som att jag inte riktigt kan hitta så många recensioner som representerar mina egna åsikter, och ingen bokblogg jag identifierar mig helt med, rent smakmässigt. Och eftersom jag har märkt att jag får ut så mycket mer av en bok om jag får lufta mina tankar på något sätt, istället för att bara lägga boken på hyllan och gå vidare med livet med en gång, så har jag nu bestämt mig för att starta den här bloggen. 

Så man kan väl säga att tanken med den här bokbloggen är att fylla något sorts tomrum, kanske i första hand för mina egna behovs skull, men förhoppningsvis också för någon annans. Jag hoppas att mina åsikter och funderingar kan ge någonting åt någon annan. För visst kan det vara mycket givande och intressant att höra någon annans synpunkter, både när man håller med och också när man inte alls håller med. Och när man inte tycker något särskilt alls, då tycker iallafall jag att det är mycket värdefullt att höra andras åsikter och synvinklar, för att bättre kunna bygga upp mina egna.

Jag kan inte lova att den här bloggen enbart kommer att bestå av bokrecensioner, det är faktiskt inte alls särskilt troligt. Men jag ska försöka att ändå hålla allt material relaterat till böcker och läsning på ett eller annat sätt. Om jag recenserar en bok som filmatiserats är det mycket troligt att jag kommer nämna filmen också. Och kanske kommer några inlägg inte att handla om någon specifik bok utan om olika mer generella funderingar runtikring böcker och läsning. 

Det var väl allt jag hade att komma med såhär i början. Men den första bokrecensionen kommer inom kort, så stay tuned! (Och var inte rädd för att lämna en kommentar eller två.)