Stockholms-detektiven av Prins Pierre

Självklart ingick denna i kursen i svensk kriminallitteratur, för kan man verkligen hålla en sådan kurs utan att någon gång ta upp den detektivroman som kallas för Sveriges första?

Baksidetext:
En häftig brand utbröt år 1890 i Eskilstuna. En stor fabrik brann ner. Det såg misstänkt ut. Konstapeln Fridolf Hammar vid Stockholmspolisen tog 30 dagar ledigt för att lösa mysteriet. En spännande detektivhistoria utspelar sig. Även en kärlekshistoria har flätats in i handlingen.
Författaren hette egentligen Fredrik Lindholm. Täcknamnet till trots vågade han inte stanna i Eskilstuna, när boken kom utan han flydde ända till Landskrona. Så djärvt hade han uttalat sig om samtidens alkoholiserade men stolta smeder.
Originalet är ordagrant återgivet. Men det har försetts med kommentarer av Thomas Böös och Bror-Erik Ohlsson samt bilder från anno dazumal av rektor Arne Lindblom. Böös är deckarbibliotekarie vi Svenska Deckarbiblioteket i Eskilstuna. Ohlsson är ordförande i Lokalhistoriska sällskapet i norra Södermanland, som härmed publicerar vår första deckare på nytt.

"Romandetektiven är en sagolik företeelse"
Sveriges första deckare är minsann inte dålig. 125 år senare är den fortfarande spännande, gripande, och intressant. Och för sin tid var den nyskapande. I en tid då den övermänskligt intelligenta mästerdetektiven à la Sherlock Holmes dominerade, kommer här en helt vanlig människa och löser ett brott på ett visserligen väldigt talangfullt, men fortfarande mycket mer realistiskt sätt. Vid ett tillfälle kritiserar till och med vår hjälte Fridolf Hammar det orealistiska i de populära utländska deckarberättelserna, och påpekar att den verklige Stockholmsdetektiven tydligen inte är tillräckligt intressant för att bli hjälte i en roman.

Förutom en "vanlig människa", är Hammar stolt och hederlig, och han drar sig inte för att uppsöka samhällets bottenskikt (och dess tillhörande människor). Personlighetsdrag som idag räknas som typiska för den hårdkokta deckargenren. Berättelsen innehåller också tydliga drag av den idag så omåttligt populära psykologiska thrillern, som till exempel gärningsmannens perspektiv och psykologiska utveckling. Och kärlekshistorian som baksidetexten nämner är precis så väldigt komplicerad, smärtsam och smaskig att den till och med kunde ha platsat i Gossip Girl (tyck inte sämre om mig för att jag gillar Gossip Girl, alla har vi våra "guilty pleasures").

Så inte är det några problem för dagens läsare att tycka om denna berättelse. Möjligen att språket kan vara lite problematiskt för en del. Jag hade inte så svårt för det, även om jag var lite orolig för att det skulle bli svårt när jag började läsa och såg den gamla stavningen. Men det kom jag snabbt in i. Och själva orden var kanske inte alltid såna som jag använder mig av särskilt ofta, men det var ändå ord som jag kunde, jag visste vad de betydde. Så om du inte har några större svårigheter med svenskan så borde det gå bra att läsa. Sen har jag förstått att ljudboken ska vara ett bra alternativ om man tycker att den skrivna texten är kämpig.

Den här boken har tyvärr inte filmatiserats. Men jag hoppas att den blir det. Om den gjordes idag skulle den kunna bli väldigt bra. Har ni någonsin tänkt att vissa filmberättelser känns typiska för en viss tid? För en tid sen läste jag en bok där jag väldigt snabbt slogs av tanken att det här känns som en bok som aldrig skulle filmatiseras idag, men jag är helt övertygad om att den har filmatiserats någon gång på sjuttio- eller åttiotalet (och jag hade rätt). Med Stockholms-detektiven känner jag att en  filmatisering på den tiden skulle ha blivit helt värdelös, men om den gjordes idag skulle den kunna bli dundersuccé. Det är väl så, filmskaparstilarna varierar genom åren, och vissa berättelser behöver en specifik filmskaparstil för att komma till sin rätt.

Jag vet, tre deckare på raken. Men det är ju liksom det enda jag har läst på sistone. Nästa bokrecension blir något annat, det lovar jag!

https://www.bokus.com/bok/9789197669306/stockholms-detektiven/